Min första serie Mariabilder

För några år sedan skapade jag min första hela serie med Mariabilder. Åtta bilder, alla inspirerade av riktigt gamla konstverk där Maria fanns med. På alla bilderna hade jag guldet som bakgrund och ristade Marias konturer i det varma vaxet. Den första jag gjorde var en Pieta, en sörjande Maria med Jesus i famnen. På ett sätt var det för mig en återkoppling till min senaste Mariabild även om jag gjorde den flera år tidigare, broderiet och teckningen "Stor glädje - stor sorg".

I denna nya Pieta är sorgen stor och det blå nästan svart. Formen är som en stor port, kanske sitter Maria i gravkammaren med sin döde son i famnen. Här finns inga anletsdrag, sorgen är universell. Men samtidigt finns guldet, Guds närvaro, bakom henne och i hennes konturer. 

När jag skapade min svarta Pieta, fortsatte jag inte bara där jag tidigare slutat. Det fanns ett skäl varför jag började ett Mariaprojekt, ett projekt som var så fel i tiden, men samtidigt så rätt. Något jag bara måste göra som handlade om möten med kvinnor i världen, många möten och många, många kvinnor. 

Pieta, 30x40 cm vaxmålning

Blått och guld, Maria och Gud

Marias mantel blev alltså blå för att ultramarin var bland de dyrbaraste färgpigmenten, ett lämpligt material till en helig bild. Men hur då gestalta Gud? Långt före kristen tid har människor använt guld, det renaste och dyrbaraste materialet, som symbol för gudomlighet. Ett moln av guld eller ett förgyllt altarskåp som i Lunds domkyrka, båda är gestaltningar av Guds närvaro bland människorna. 

Jag använder ofta guld i mina Mariabilder, som en bakgrund. När jag på det här sättet börjar med att lägga en hel yta av guld så gör jag det för att Gud då blir en grundförutsättning för Marias existens. När jag sedan lägger på vaxfärgen och ristar Marias drag så att guldet bildar hennes kontur, låter jag alltså Gud finnas både bakom och i Maria, hennes kropp är genomlyst av Gud. 

Ett konstverk blir till

Äntligen soligt och varmt väder så att jag kan måla utomhus!
När jag jobbar i stora format som med konstverket till utställningen i Lund behöver jag stora ytor och god ventilation, då är en gräsmatta bra. Så igår lade jag ut den handvävda mattan jag köpt för ändamålet och började måla. Först flera lager med olika varma röda nyanser och sedan konstnärsguld. Det senare är inte riktigt guld utan mikrotunn metallfolie. Medan solen sken lade jag på lager efter lager av färg, lack och guld. Inatt har målningen fått vila i atelje'n och idag fortsätter jag med justeringar och ett sista lager lack. 

konstnär målar rött och får röda fötter

guldmolnet tar form

 

Marias blå mantel

Från medeltiden och långt framåt i tiden var det inte konstnären som själv valde vilka pigment som skulle användas till en målning, utan beställaren. Välbeställda personer kunde beställa en madonnabild för att sedan skänka den till ett kloster eller en kyrka. Att kosta på fina material i en madonnabild gav därför en extra dimension av generositeten och ett av de allra dyrbaraste pigmenten var blå ultramarin. Madonnabilder fick allt oftare både inslag av både guld och ultramarin och det dröjde inte länge förrän Marias mantel alltid var blå.

Marias blå mantel hade alltså sin bakgrund i sin signal som dyrbar gåva. Namnet Ultramarin har också en speciell historia. Många av de färgnamn som vi ännu använder är italienska, för det var i Venedig man handlade med dyrbara färgpigment. Namnet Ultramarin betyder "Ultra mare - bortom havet". Pigmentet består av halvädelstenen lapis lazuli som importeras bl.a från Indien, långt bortom havet från Venedig. Stenarna maldes till ett fint pulver och så kan man köpa det än idag. När man sedan blandar pigmentet med något bindemedel som olja, ägg eller smält bivax får man färg. 

I mina senare Mariabilder har jag använt just Ultramarin och bindemedlet bivax. Vaxmålning är en av de äldsta måleriteknikerna och med den för jag mina Marior tillbaka till sitt ursprung, med mycket ultramarin och guld.

Maria – stor glädje och stor sorg

Efter konfrontationen med de väna blå Mariorna började jag leta Mariabilder i konstböcker och på museer. Det måste finnas miljoner! Alla är de färgade av sin tids ideal, möjligheter och religionsinriktning. En Maria för sin tid, alltid nutid präglad av dåtid.

Jag, liksom mina föregångare, återanvände två skildringar i en liten bild med både teckning och broderi. En ömsint och beskyddande mamma i broderi av sytråd på en handknypplad spets. Nedanför en pieta, en Maria med den döde Jesus i sitt knä. De två olika delarna för Marias liv har sedan dess följt mig som en röd tråd. En Maria som skildrar en kvinnas erfarenhet av stor glädje, och stor sorg.

En vägg för Maria

Jag var i Lunds domkyrka igår för att planera för placeringen av de olika konstverken. Den blivande konstverket "Maria och den Andre" har hittat sin plats, strax intill stora entre'n. Min tanke är att en Mariabild ska kommunicera med den stora Jesusmosaiken i absiden. 
Så får motsatserna sten och ljus, man och kvinna genom konsten mötas och bli till ett i katedralen.

Maria kommer att visas i den högra nischen

Den mjukslipade i Venedig

Tillbaka till den blå madonnan. 10 år senare stöter jag återigen på henne i Italien, denna gången som en skulptur i fullskalestorlek i en kyrka i Venedig. Ljusen, blommorna och fotografierna vid hennes fötter visar hur stor Marias betydelse är för många människor. En Maria som tar hand om och förstår den vardagliga människan. En som tar emot utan frågor.
Som konstnär funderar jag på utformningen av skulpturen. Hon är så mjukslipad, vän och kravlös. Ja, helt klart mottagande. Men vem är det som tar emot? Inte hade en madonna i gestaltningen av en 50-årig lagom fulvanlig kvinnogestalt sittande på en köksstol fått samma högar av kort framför sig, även om hon varit mjukslipad och beige-blå. Så vilken Maria är det vi har behov av idag och är det den samma i Italien som i Sverige?

Den mjukslipade i Venedig

Världens mest avbildade kvinna

Maria måste vara världens mest avbildade kvinnogestalt genom konsthistorien och de flesta konstnärer i västvärlden har väl någon gång i sitt yrkesliv relaterat till Maria/madonnan. Marias personlighet bestämdes tidigt av kyrkofäderna men hennes utseende har konstnärerna tagit hand om. Genom århundradena har konstnärerna därför skildrat Marias ansikte, helt enligt varje epoks tycke och smak. Genom att följa Mariaskildringar genom århundradena kan man alltså få en god uppfattning om hur kvinnoidealet utvecklats. Utbudet av Mariaskildringar i konsthistorien är enormt, så vilka av dem väljer vi idag?

Strykjärnsmaria

Efter det första broderiet inspirerat av den blå madonnafiguren i keramik blev det snart fler. Till "Strykjärnsmaria" är allt material handgjort, pappret i bakgrunden, tyget, spetsarna och broderiet. Men den flicksöta madonnan behövde få en rejäl dos verklighet. Så jag brände broderiet hårt med strykjärnet så det gick hål och gav ramen 100 stjärnor av häftpistolens klamrar. Här någonstans började jag leta Mariaskildringar i konsten. Var alla madonnorna alltid så väna, eller hade min Strykjärnsmaria kusiner i världen?

Strykjärnamaria, broderi 40x50 cm, 2002

Detalj av strykjärnsmaria

Broderat ljus?

Idag kom paketet med ljusslingorna jag tänker använda för ett nytt konstverk. Mitt mål är att skapa en Mariabild av broderat ljus, en motpart till Jesusfiguren i Lunds domkyrkas absid. Han är i sten och jättelik, hon av genomskinligt ljus.

I paketet ligger 900 små lampor och tindrar mot mig. Det här ska bli spännande. Kommer det överhuvudtaget att fungera?

Den alltför väna Maria

Ett skyltfönster i Assisi

När jag inför den här utställningen gått sökt mig tillbaka till varför jag började göra Mariabilder hamnar jag i Assisi i Italien. Det fanns mängder av souvenirbutiker och alla hade långsmala varianter av Guadalupe Madonnor. De var färggrannt målade eller i stiligt gipsvitt. Det fanns även Madonnor med glorior av blinkande ljusslingor, Madonnaklockor , Madonnavepor och så vidare. En oändlig ström av väna, mjuka och framförallt veliga unga kvinnor. 

Denna alltför väna Maria började jag bearbeta i broderier. Den första blev blå som Marias mantel. Men redan nu behövde jag skrapa bort lite av det väna. Broderiet utfördes på en disktrasa och bakgrunden var en gammal linnehandduk som tillhört min farmor, Olga Maria Persson.

 En blå Maria, broderi 40x50 cm

En irriterande historia

Mitt intresse för Maria har följt mig under många år, mestadels har hon irriterat mig. Eller snarare är det sättet hon har skildrats på som irriterat mig. Detta har fått till följd att jag återkommit till henne gång på gång.  
Den här utställningen är en skildring av min resa i tid och rum för att hitta ett eget uttryck för Maria. Den ställer frågan varför Maria fått en allt större utrymme i våra skandinaviska kyrkor under senare år och försöker hitta ett svar på vem vårt tids Maria är. 
Bloggen är också en dagbok som följer arbetet med utställningen med start en månad före vernissage. Det blir en resa som går både bakåt och framåt i tiden, med kvinnan som hette Maria i centrum.