Maria och den Andre

När jag har valt att ge utställningen namnet "Maria och den Andre" låter jag Maria vara det egna jaget medan den "Andre" är det som är "bortom oss själva".

Utställningen sker i ett stort kyrkorum, ett symboliskt mikrokosmos, där västsidans port öppnar sig till människornas värld utanför och östsidans absid med altare och guldmosaik riktar sig till det gudomliga. Mellan dessa portar, den synliga och den osynliga, rör vi människor oss i rummet. När jag väljer att placera konstverket "Marias hjärta" vid västporten låter jag henne representera det mänskliga. I rummets andra sida, så långt bort man kan komma från henne, finns Jesusmosaiken högst uppe i absiden. För henne blir bilden av Jesus den "Andre", motsatsen som kompletterar henne, den hon längtar efter. Men Jesusmosaikens motiv skildrar även hur Gud också längtar efter människorna. Med min bild "Marias hjärta" använder jag hela det stora kyrkorummet för att gestalta hur människa och Gud söker varandra, längtar efter varandra och möts, tvärs igenom kosmos.

Han och hon möts i den andres "Du". 

mer info på www.kerstin-jakobsson.com

Utställningen är på plats

Allt kommer på plats. Alla domkyrkans rum har fått sina konstverk. I kryptans dunkel finns vaxmålningarna. De snart 900 år gamla stenväggarna har endast några spik här och var. Det är de som avgör var bilderna kan hänga. I det svaga ljuset glimrar guldet i bilderna varmt.

Ovanför kryptan, i den sjuarmade ljusstakens kapell, står den stora väven "Marias liv". Här är den unga Maria blå, och den gamla mörkt violett och svart. Mellan dem har många människor på Filippinerna broderat sina symboler i rött under det svävande Jesusbarnet.

I dopkapellet mitt emot möter kyrkorummets gamla Mariaskulptur en av mina bilder "Trösterskan" och en bön till "Erfarenhetens Maria"

Längs mittskeppets norra sida finns tre "Donnor" i en halvcirkel. Deras ljusa och spröda broderier liknar teckningar. Bilderna är lätta och luftiga och utstrålar kärlek mellan föräldrar och barn, långt ifrån tidigare århundradens stela madonnabilder.

Till slut sitter nu "Marias hjärta" på västväggen bredvid den stora ingången. Här kan nu hjärtat under en månads tid samtala med ett annat konstverk i domkyrkan, den stora Jesusmosaiken i absiden. Avståndet mellan dem är stort, deras olikheter enorma. Han är stor, naturalistisk och innesluten i sten. Hon är mindre, stiliserad och av broderat ljus. För mig representerar de man och kvinna. Mellan dem ser jag en tänkt linje av samtal och i det mötet försvinner både tid och rum. I symbolisk form blir allt ett, och mycket, mycket nära. 

Donnor - vår tids madonnor

Den tredje serien bilder jag visar i domkyrkan har motiv med mammor med barn. Tekniken är spröda broderier i silke på diskduk. Materialet i diskduken signalerar vardag men motiven skildrar en varm närhet mellan förälder och barn, långt ifrån tidigare århundradens strama madonnabilder. Vikningarna i diskdukarna finns kvar och bildar kors i bakgrunden, nästan osynligt påminner de om hur Jesus slutade sitt liv.

Marias hjärta

Det nya konstverket är nu klart. Målad, broderad och monterad. Elkablarna till alla de små lamporna fixade och klara. Imorgon bär det av till Lund med hela utställningen för hängning. Det känns fint att få avrunda mitt arbete kring Mariasymbolen genom utställningen i Lund.

För mig har Mariaskildringarna först varit högst irriterande, sedan intressant. Det finns med i mina bilder. Längs med vägen har de också blivit mer och mer stiliserade. Mitt nya konstverk för utställningen i Lund har formen av ett öppet hjärta. För mig är det Marias hjärta som omfamnar världen och med det känns det också som om "min Maria" blivit fri genom hjärtats öppenhet. Med små glimrande ljus omfamnar Marias hjärta världen. Jag tycker det blir ett fint slut på en lång resa tillsammans med Maria.

Den andra serien Mariabilder

De här bilderna är också vaxmålningar, precis som den första serien. Men denna gången har jag målat på sågat trävirke som suttit på en 150 år gammal skvaltkvarn. Målningarna närmar sig kaligrafin i sitt uttryck. Några snabba bestämda penseldrag ger målningen sitt innehåll. Här finns ingen tid för tveksamheter. Dessa Mariabilder blir därför också mer rakt på i sin skildring av Maria och jag närmar mig hennes inre. I den sista bilden finns bara ett enkelt ansikte, som en meditation över ett liv som Maria.

Brädgården - materialhandeln för en textilkonstnär

Jag tillbringar betydligt mer tid i brädgårdar och elavdelningar än i textila affärer. Det är upphängningar, belysningar och inramningar som behöver fixas eller rent av uppfinnas. Sen är det också mer inspirerande att gå runt och "skrota" bland andra material än de man oftast använder. Idag har jag varit i Löberöd och införskaffat trävirke, strömbrytare och elkabel. Nu ska textilkonstnären såga, måla och skruva.

Marias döttrar lika osynliga som Maria själv

För mig som konstnär är det både inspirerande och utmanande att arbeta med konsthistoriens mest skildrade kvinnofigur. Mest spännande, för kvinnan bakom myten är märkligt anonym. Den mest kända kvinnan i världshistorien är i det närmaste osynlig bakom myten. I Bibeln står det egentligen inte så mycket om Maria. Större delen av sitt liv måste hon dock ha levt ett mycket vanligt kvinnoliv med vattenhämtning, matlagning och omhändertagande av den allt större barnaskaran. 

Maria fick ett okänt antal barn efter Jesus. Sönerna är namngivna, så dem vet man är fem. Men på Bibelns tid var kvinnor och döttrar sällan värda att skriva något om, så därför finns det inga namn på Marias döttrar. Det går inte ens att med säkerhet säga hur många de var, men kanske var de tre. Dessa tre namnlösa döttrar har jag valt att använda mig av i detta konstprojekt, som en motpol till Mariasymbolen.

I mellanrummet, eller snarare tomrummet, mellan Maria och hennes döttrar möter jag igen alla de kvinnor runt om i världen som talade med mig om behovet att synliggöra kvinnors liv och andlighet i vår egen tid. De som uppfattade sig själva som osedda.

detalj från Mariamålning

En flagnad Maria

Vad väljer vi att synliggöra?

Maria är tillbaka i den protestantiska kyrkan. Många hävdar säkert att hon aldrig varit borta, men i så fall är det hennes betydelse som förändrats. Vilket är minst lika intressant. Den Maria som lyfts fram i kyrkorum idag är inte en ung, ljuv madonna med lilja i handen, utan en inåtvänd kvinnogestalt i flagnade färger. Men hennes utstrålning är stark och förmedlar ett annat tidsperspektiv, den tid som ger utrymme för anknytning, kontinuitet och fördjupning.

Genom Marias av århundraden nötta gestalt kan vi uppleva historiens långsamma andetag och hon förmedlar i all sin stillsamhet en känsla av delaktighet i att vara människa. Maria långt före oss och alla generationerna sedan dess har alla försökt förstå det möjliga i livets båda ytterligheter, jublande Gudskontakt och djupaste smärta. Maria förmedlar detta utan att avkräva en tro i utbyte.

Under Marias mantel

Dags att brodera

Upp med den stora mattan på broderibordet! Så, hur kan jag nu gå vidare? Jag vill skapa en motsats till Jesusmosaiken i domkyrkans absid så att den och min "Maria" kan tala till varandra tvärs över domens stora rymd. Jesus är naturalistiskt återgiven, han är stor, för att inte säga jättelik och han är i sten. I mina tankar representerar Jesus "han som välsignade världen". Maria kommer i sin tur att representera "hon som omfamnade världen". De två ska verka ytterligt olika så att deras gemenskap verkar otrolig, ja rent av omöjlig.

påbörjat broderi

Om Maria och hennes tre döttrar

Det faktum att så många kvinnor samtalat med mig om att de kände sig osynliga i den andliga vardagen kopplade jag samman med mina egna tankar kring Maria.

Som symbol har Maria blivit stark, trots att det står så lite om henne i Bibeln. Eller är det kanske tack vare att det står så lite om henne? Om Maria fått fler barn än Jesus kan människor också ha olika åsikt om. Men om det är sönerna som är namngivna i Bibeln, så fanns det på den tiden ingen anledning att skriva ut namnen på döttrarna. De förblir osynliga, men kanske var de tre. Maria själv är också på sitt sätt osynlig, vi vet inte hurdan hon var. Det vi nu alla "vet" är tillbehör som vi gett henne längs vägen från då till nu, eller pålagt henne. Som dyrbar blå färg, eller att göra henne mjukslipat vän. 

Jag valde nu att använda mig av Maria och hennes tre döttrar , den mest avbildade kvinnan i konsthistorien och hennes osynliga döttrar som grund för en fortsättning på Signs. Ett konstprojekt till dem som känner sig osynliga med en Maria för vår tid. Så vilken del av Mariasymboliken väljer vi idag, och vilken väljer jag?

Osynlig i den andliga vardagen

Från arbetet med Signs in dialogue

Under 2006 - 2007 arbetade jag med ett konstprojekt som utfördes i kyrkorum, inte bara här i Sverige, utan olika världsdelar. Projektet kallades Signs in dialogue och genom det projektet fick jag möjlighet att möta flera tusen personer, de flesta av dem kvinnor i fyra världsdelar. Inom Signsprojektet skapades flera stora textila konstverk och sammanlagt 600 medverkade i konstprojektet. Varje deltagare skänkte en personlig symbol och till den fäste de ett meddelande eller en bön. Många av dessa 600 deltagare broderade själva sina symboler på konstverken och under tiden samtalade de med mig om både vardagsliv och tro. Det blev många intressanta samtal tillsammans med många, många kvinnor. Återkommande berättade de för mig att de ansåg det var viktigt att just kvinnors andlighet blev mer synliggjord och att det var av den anledningen de valt att delta i konstprojektet. De såg sig ofta som osynliga, sa de.

Dessa samtal har sedan följt mig. Vem känner sig osynlig i den andliga vardagen, eller är det kanske snarare, utan betydelse?

Konstverk som kommer att visas på utställningen i Lunds domkyrka

Min första serie Mariabilder

För några år sedan skapade jag min första hela serie med Mariabilder. Åtta bilder, alla inspirerade av riktigt gamla konstverk där Maria fanns med. På alla bilderna hade jag guldet som bakgrund och ristade Marias konturer i det varma vaxet. Den första jag gjorde var en Pieta, en sörjande Maria med Jesus i famnen. På ett sätt var det för mig en återkoppling till min senaste Mariabild även om jag gjorde den flera år tidigare, broderiet och teckningen "Stor glädje - stor sorg".

I denna nya Pieta är sorgen stor och det blå nästan svart. Formen är som en stor port, kanske sitter Maria i gravkammaren med sin döde son i famnen. Här finns inga anletsdrag, sorgen är universell. Men samtidigt finns guldet, Guds närvaro, bakom henne och i hennes konturer. 

När jag skapade min svarta Pieta, fortsatte jag inte bara där jag tidigare slutat. Det fanns ett skäl varför jag började ett Mariaprojekt, ett projekt som var så fel i tiden, men samtidigt så rätt. Något jag bara måste göra som handlade om möten med kvinnor i världen, många möten och många, många kvinnor. 

Pieta, 30x40 cm vaxmålning

Blått och guld, Maria och Gud

Marias mantel blev alltså blå för att ultramarin var bland de dyrbaraste färgpigmenten, ett lämpligt material till en helig bild. Men hur då gestalta Gud? Långt före kristen tid har människor använt guld, det renaste och dyrbaraste materialet, som symbol för gudomlighet. Ett moln av guld eller ett förgyllt altarskåp som i Lunds domkyrka, båda är gestaltningar av Guds närvaro bland människorna. 

Jag använder ofta guld i mina Mariabilder, som en bakgrund. När jag på det här sättet börjar med att lägga en hel yta av guld så gör jag det för att Gud då blir en grundförutsättning för Marias existens. När jag sedan lägger på vaxfärgen och ristar Marias drag så att guldet bildar hennes kontur, låter jag alltså Gud finnas både bakom och i Maria, hennes kropp är genomlyst av Gud. 

Ett konstverk blir till

Äntligen soligt och varmt väder så att jag kan måla utomhus!
När jag jobbar i stora format som med konstverket till utställningen i Lund behöver jag stora ytor och god ventilation, då är en gräsmatta bra. Så igår lade jag ut den handvävda mattan jag köpt för ändamålet och började måla. Först flera lager med olika varma röda nyanser och sedan konstnärsguld. Det senare är inte riktigt guld utan mikrotunn metallfolie. Medan solen sken lade jag på lager efter lager av färg, lack och guld. Inatt har målningen fått vila i atelje'n och idag fortsätter jag med justeringar och ett sista lager lack. 

konstnär målar rött och får röda fötter

guldmolnet tar form

 

Marias blå mantel

Från medeltiden och långt framåt i tiden var det inte konstnären som själv valde vilka pigment som skulle användas till en målning, utan beställaren. Välbeställda personer kunde beställa en madonnabild för att sedan skänka den till ett kloster eller en kyrka. Att kosta på fina material i en madonnabild gav därför en extra dimension av generositeten och ett av de allra dyrbaraste pigmenten var blå ultramarin. Madonnabilder fick allt oftare både inslag av både guld och ultramarin och det dröjde inte länge förrän Marias mantel alltid var blå.

Marias blå mantel hade alltså sin bakgrund i sin signal som dyrbar gåva. Namnet Ultramarin har också en speciell historia. Många av de färgnamn som vi ännu använder är italienska, för det var i Venedig man handlade med dyrbara färgpigment. Namnet Ultramarin betyder "Ultra mare - bortom havet". Pigmentet består av halvädelstenen lapis lazuli som importeras bl.a från Indien, långt bortom havet från Venedig. Stenarna maldes till ett fint pulver och så kan man köpa det än idag. När man sedan blandar pigmentet med något bindemedel som olja, ägg eller smält bivax får man färg. 

I mina senare Mariabilder har jag använt just Ultramarin och bindemedlet bivax. Vaxmålning är en av de äldsta måleriteknikerna och med den för jag mina Marior tillbaka till sitt ursprung, med mycket ultramarin och guld.

Maria – stor glädje och stor sorg

Efter konfrontationen med de väna blå Mariorna började jag leta Mariabilder i konstböcker och på museer. Det måste finnas miljoner! Alla är de färgade av sin tids ideal, möjligheter och religionsinriktning. En Maria för sin tid, alltid nutid präglad av dåtid.

Jag, liksom mina föregångare, återanvände två skildringar i en liten bild med både teckning och broderi. En ömsint och beskyddande mamma i broderi av sytråd på en handknypplad spets. Nedanför en pieta, en Maria med den döde Jesus i sitt knä. De två olika delarna för Marias liv har sedan dess följt mig som en röd tråd. En Maria som skildrar en kvinnas erfarenhet av stor glädje, och stor sorg.

En vägg för Maria

Jag var i Lunds domkyrka igår för att planera för placeringen av de olika konstverken. Den blivande konstverket "Maria och den Andre" har hittat sin plats, strax intill stora entre'n. Min tanke är att en Mariabild ska kommunicera med den stora Jesusmosaiken i absiden. 
Så får motsatserna sten och ljus, man och kvinna genom konsten mötas och bli till ett i katedralen.

Maria kommer att visas i den högra nischen

Den mjukslipade i Venedig

Tillbaka till den blå madonnan. 10 år senare stöter jag återigen på henne i Italien, denna gången som en skulptur i fullskalestorlek i en kyrka i Venedig. Ljusen, blommorna och fotografierna vid hennes fötter visar hur stor Marias betydelse är för många människor. En Maria som tar hand om och förstår den vardagliga människan. En som tar emot utan frågor.
Som konstnär funderar jag på utformningen av skulpturen. Hon är så mjukslipad, vän och kravlös. Ja, helt klart mottagande. Men vem är det som tar emot? Inte hade en madonna i gestaltningen av en 50-årig lagom fulvanlig kvinnogestalt sittande på en köksstol fått samma högar av kort framför sig, även om hon varit mjukslipad och beige-blå. Så vilken Maria är det vi har behov av idag och är det den samma i Italien som i Sverige?

Den mjukslipade i Venedig

Världens mest avbildade kvinna

Maria måste vara världens mest avbildade kvinnogestalt genom konsthistorien och de flesta konstnärer i västvärlden har väl någon gång i sitt yrkesliv relaterat till Maria/madonnan. Marias personlighet bestämdes tidigt av kyrkofäderna men hennes utseende har konstnärerna tagit hand om. Genom århundradena har konstnärerna därför skildrat Marias ansikte, helt enligt varje epoks tycke och smak. Genom att följa Mariaskildringar genom århundradena kan man alltså få en god uppfattning om hur kvinnoidealet utvecklats. Utbudet av Mariaskildringar i konsthistorien är enormt, så vilka av dem väljer vi idag?

Strykjärnsmaria

Efter det första broderiet inspirerat av den blå madonnafiguren i keramik blev det snart fler. Till "Strykjärnsmaria" är allt material handgjort, pappret i bakgrunden, tyget, spetsarna och broderiet. Men den flicksöta madonnan behövde få en rejäl dos verklighet. Så jag brände broderiet hårt med strykjärnet så det gick hål och gav ramen 100 stjärnor av häftpistolens klamrar. Här någonstans började jag leta Mariaskildringar i konsten. Var alla madonnorna alltid så väna, eller hade min Strykjärnsmaria kusiner i världen?

Strykjärnamaria, broderi 40x50 cm, 2002

Detalj av strykjärnsmaria

Broderat ljus?

Idag kom paketet med ljusslingorna jag tänker använda för ett nytt konstverk. Mitt mål är att skapa en Mariabild av broderat ljus, en motpart till Jesusfiguren i Lunds domkyrkas absid. Han är i sten och jättelik, hon av genomskinligt ljus.

I paketet ligger 900 små lampor och tindrar mot mig. Det här ska bli spännande. Kommer det överhuvudtaget att fungera?

Den alltför väna Maria

Ett skyltfönster i Assisi

När jag inför den här utställningen gått sökt mig tillbaka till varför jag började göra Mariabilder hamnar jag i Assisi i Italien. Det fanns mängder av souvenirbutiker och alla hade långsmala varianter av Guadalupe Madonnor. De var färggrannt målade eller i stiligt gipsvitt. Det fanns även Madonnor med glorior av blinkande ljusslingor, Madonnaklockor , Madonnavepor och så vidare. En oändlig ström av väna, mjuka och framförallt veliga unga kvinnor. 

Denna alltför väna Maria började jag bearbeta i broderier. Den första blev blå som Marias mantel. Men redan nu behövde jag skrapa bort lite av det väna. Broderiet utfördes på en disktrasa och bakgrunden var en gammal linnehandduk som tillhört min farmor, Olga Maria Persson.

 En blå Maria, broderi 40x50 cm

En irriterande historia

Mitt intresse för Maria har följt mig under många år, mestadels har hon irriterat mig. Eller snarare är det sättet hon har skildrats på som irriterat mig. Detta har fått till följd att jag återkommit till henne gång på gång.  
Den här utställningen är en skildring av min resa i tid och rum för att hitta ett eget uttryck för Maria. Den ställer frågan varför Maria fått en allt större utrymme i våra skandinaviska kyrkor under senare år och försöker hitta ett svar på vem vårt tids Maria är. 
Bloggen är också en dagbok som följer arbetet med utställningen med start en månad före vernissage. Det blir en resa som går både bakåt och framåt i tiden, med kvinnan som hette Maria i centrum.