Allt kommer på plats. Alla domkyrkans rum har fått sina konstverk. I kryptans dunkel finns vaxmålningarna. De snart 900 år gamla stenväggarna har endast några spik här och var. Det är de som avgör var bilderna kan hänga. I det svaga ljuset glimrar guldet i bilderna varmt.
Ovanför kryptan, i den sjuarmade ljusstakens kapell, står den stora väven "Marias liv". Här är den unga Maria blå, och den gamla mörkt violett och svart. Mellan dem har många människor på Filippinerna broderat sina symboler i rött under det svävande Jesusbarnet.
I dopkapellet mitt emot möter kyrkorummets gamla Mariaskulptur en av mina bilder "Trösterskan" och en bön till "Erfarenhetens Maria"
Längs mittskeppets norra sida finns tre "Donnor" i en halvcirkel. Deras ljusa och spröda broderier liknar teckningar. Bilderna är lätta och luftiga och utstrålar kärlek mellan föräldrar och barn, långt ifrån tidigare århundradens stela madonnabilder.
Till slut sitter nu "Marias hjärta" på västväggen bredvid den stora ingången. Här kan nu hjärtat under en månads tid samtala med ett annat konstverk i domkyrkan, den stora Jesusmosaiken i absiden. Avståndet
mellan dem är stort, deras olikheter enorma. Han är stor,
naturalistisk och innesluten i sten. Hon är mindre, stiliserad och av broderat
ljus. För mig representerar de man och kvinna. Mellan dem ser jag en tänkt linje av samtal och i det mötet försvinner både tid och rum. I symbolisk form blir allt ett, och mycket,
mycket nära.
